Intervjun

Ponera att du fick läsa följande intervju i en tidning (vi kan kalla den Tidningen).

"Från hemmaköket till gourmetresturangen!

Tidningen utsända har träffat Stefan och Nisse. Två lokala grabba som siktar högt. De skall öppna en Fine Dining restaurang där de kommer servera den bästa maten Sverige kan uppbåda och givetvis med den högsta servicen en gäst kan kräva.

Tidningen: Vad har ni för mål med restaurangen?

Stefan: Jo, tanken är att vi på lokalnivå här skall servera mat i klass, eller bättre med den du kan få på de absolut bästa restaurangerna i Sverige.

Nisse: Ja, eller bättre än så är väl målet egentligen. Vi tar mycket inspiration från toppkockarna utomlands typ Ramsey och Heston, där man fattat hela grejjen.

Tidningen:  Det har öppnat många andra Fine Dining restauranger de senaste åren. Man kan väl se att det är lite av en trend. Hur skall ni utmärka er i konkurrensen?

Stefan: Förutom att vår mat kommer hålla toppklass så kommer vår servicenivå ligga i toppen. Det kommer vara värt de extra kronorna att äta hos oss.  Folk är trötta på en köttbit med potatis och vill ha häftigare upplevelser.

Tidningen: Vad har ni gjort tidigare? Vilka erfarenheter har ni av restaurangbranschen?

Nisse: Ja alltså, ingen av oss har någon egentlig erfarenhet av restaurangbranschen, men Stefan har bjudit på finmiddagar hemma varje lördag i 2 år nu, så han har ju gjort detta förr och alla som kommer brukar tycka att det är jättegott. Alltså blir det Stefan som ansvarar för maten medans jag brukar besöka restauranger rätt mycket, så jag har rätt bra koll på  det andra, så det kommer vara mitt ansvar att sköta "front of house" och så."

Känns detta som ett seriöst affärsupplägg? Tror ni Stefan och Nisse kommer lyckas? Tänk att detta inte gällde en restaurang utan en hembryggare med polare som skall starta bryggeri.

Att laga käk hemma och servera ett sällskap en och samma rätt hemma är inte samma sak som att driva en restaurang. Det är en helt annan sak att servera 10 olika sällskap med olika rätter. Lika lite är att göra en sjukt god hembryggd detsamma som att driva bryggeri.

Gång på gång de senaste åren har man hört om folk som håller på och starta eller redan har startat bryggeri som har väldigt kort tid som hembryggare bakom sig, ofta 1-2 år. Hur många bryggder har de under bältet? Om de är flitiga och brygger ofta (1 gång per vecka) så är de uppe 1 52-108 bryggningar. Om du lagar finmiddag hemma 52ggr, är du då redo att öppna finkrog?

Givetvis finns de som kommer att lyckas, men jag tror att här har vi en av orsakerna till många av de nya Svenska bryggeriernas svajjiga och ofta direkt usla kvalitet. Jag känner flera som helt slutat testa öl från nya småbryggerier i landet, för att så många har varit stora besvikelser. Detta drabbar de som gör bra öl.

Jag kan inte komma på någon annan bransch än öl, där det skett en sådan explosion av företagsstarter där de inblandade inte har någon erfarenhet av det de skall göra. Än mindre kontakter eller förståelser för hur branchen fungerar...

PS: Tätare små uppdateringar och funderingar på Facebook (https://www.facebook.com/Olamatoren)

Funderingar kring en pressrelease

Tidigare idag kom en pressrelease från Galatea angående att de går in med 10 miljoner i Sigtuna Brygghus för att fyrdubbla kapaciteten. (http://www.mynewsdesk.com/se/galatea/pressreleases/svenskt-mikrobryggt-oel-i-vaerldsklass-935873 )

Jag kommer nu svamla lite tankar om denna, vad det kan tänkas innebära, farhågor och förhoppningar. Det riskerar att bli lite osammanhängande, men det hoppas jag att ni härdar ut. Nåja, nu kör vi!

Å ena sidan är det otroligt kul att det är ett sådant sug efter craft beer (kommer använda den termen istället för mikrobryggd) som beskrivs i pressreleasen. Vill man se positivt på pressreleasen innbeär det kanske att vi kommer att få se och smaka mer craft beer, fler samarbetsbrygder och allt borde vara frid och fröjd, men jag har ändå lite funderingar och vill höja ett varnande finger.

Jag har tidigare på vissa forum undrat lite över hur Nya Carnegie Bryggeriet kommer påverka den svenska ölscenen. En gigant som öppnar med stor kapacitet på en gång. Dessutom med hela Carlsbergs distribution och marknadsförings budget/kunskap i ryggen. Nu när Galatea, som är en otroligt stor spelare på svensk alkoholmarknad. satsar ytterligare på Sigtuna/S:T Eriks så ser jag en risk att marknaden nästan stängs för andra bryggerier eller nysatsningar. Craftbeer står för en väldigt liten del av den totala ölmarknaden i Sverige och jag är rädd för att dessa 2 kommer bli lika dominerande på det lilla segmentet som makrolagern är på totala markaden. Kvar blir smulor att dela på för andra bryggare.

Är detta då ett problem? Är det inte helt enkelt så att de andra får skylla sig själva om de inte kan konkurrera? Njee. Det resonemanget kan man i sådana fall vrida mot hela ölmarknaden. Marknadsföring och ekonomiska muskler som leder till billigare produktion har ändrat kunders beteende och inköp förr (inte bara på ölsidan). Varför säljer annars Makro lagern så bra som den gör?

Risken jag ser är att detta kommer bromsa ölintresset hos gemene man (jag räknar inte in er som läser detta dit). Kommer Brooklyn/S:T Eriks/Sigtuna bli Craft beers ”Stor stark” i Sverige? Ölen som finns ”överallt”, marknadsförs hårdast och får bäst distribution på bolaget? Kommer det finnas utrymme för ett framtida Brekkeriet, Beerbibliotek eller Malmö Brygghus, eller kommer trösklarna för nya aktörer bli alldeles för höga?

Gör Sigtuna/S:T Eriks så bra öl att de skulle kunnat växa till denna kapacitet organiskt? Jag är extremt tveksam. Sigtuna har haft en rejält svajjig produktion kvalitetsmässigt (där har S:T Eriks varit lite bättre). S:T Eriks har bra öl, om än rätt ofta lite tråkiga. Det vill säga, jag är extremt skeptisk till att tillväxten hade skett på grund av att de har de bästa produkterna, utan ser det mer som en form av ekonomisk doping. Man köper sig större marknadsandel genom att investera i större kapacitet och sen får konsumenterna svälja det. För er som sett filmen ”Beer Wars” så kan man likna strategin med att släppa samma öl på så många olika förpackningar bara för att vinna hyllplatser så man hindrar konkurrenter.

Pressreleasen nämner också att ”Flera av världens främsta bryggerier står bokstavligen i kö för att samarbeta med Sigtuna Brygghus och S:t Erik”. Frågan är om de står i kö för att samarbeta med dessa bryggerier för att de har sådan otrolig respekt för Sigtuna och S:T Eriks, eller om de helt enkelt vill samarbeta med det bryggeri som deras svenska distributör vill att de skall samarbeta med? Har vi sett något samarbete med ett utländskt bryggeri som inte importeras av Galatea?

Jag hoppas att min oro är helt ogrundad, men det får tiden utvisa..

Dock som slutpoäng: Jag är inte alls säker på att den ökade kapaciteten kommer användas för att skapa Craft Beer överhuvudtaget, och om det görs så är det nog en väldigt liten del av den fyrdubblade kapaciteten som kommer användas till det. Jag tror att anledningen att pressreleasen handlar om Craft Beer enbart är att det uppfattas just nu som trendigt och fint och troligen kommer få mer spridning av annan media. Pressreleasen skulle inte fått samma spridning om man skrivit att kapaciteten byggs ut för att säkra upp och sänka kostnaderna för Galateas produktion av makrolagers som Arboga 7,2, TT och alla de andra makrolagers som Galatea producerar. Nu får man kapacitet nog att skala bort kontraktsbryggningen av dessa produkter. En hel del Arboga har redan bryggts på Sigtuna och mer lär det bli. Det positiva lär väl vara att det jag tror här stämmer kommer de antagligen sätta in en burklina, vilket kanske kan ge oss Sigtuna och S:T Eriks på burk.

PS: Det är tätare mellan inläggen på Facebook https://www.facebook.com/Olamatoren

Den jobbiga jäveln på festen

Ni har alla stött på honom "Den jobbiga jäveln på festen" . Jag säger han eftersom jag vågar lova att de allra flesta som lever upp till detta beteende är av det manliga könet. Givetvis gäller devisen ingen regel utan undantag, så det finns säkert några kvinnliga varianter där ute också.  

Vad är det som kännetecknar denne individ? Jo, detta är den bullriga individen som inte riktigt passar in, vars röst på något sätt hörs genom allt sorl som uppstår på en fest. Skämten han drar är ofta opassande och genererar på sin höjd lite artigt småskrattande från de som utsätts för dem. Själv skrattar han som om det vore världens utan tvekan bästa skämt.

Hans försök att komma in i konversationer är ett kapitel för sig. Det är han som så att säga skall hoppa tillbaka i konversationen 5 minuter när resten av de konverserande redan gått vidare till andra ämnen.

Ger man denne individ lite utrymme på festen tar han enkelt hur mycket plats som helst och tycker sig vara festens medelpunkt, trots att han bara får majoriteten av övriga festdeltagare att känna sig illa tillmods. Jag antar att ni vid detta lag har en ganska bra koll på vilken personlighetstyp jag menar. Vi har alla stött på den.

Varför är denna individ bjuden på festerna? Det kan ha skett någon gång när det riskerade att bli för få festdeltagare, och när denna person väl hamnat på gästlistan är det omöjligt att få bort honom. Det finns absurt nog alltid någon i bekantskapskretsen som gillar honom och skulle undra varför Den Jobbiga Jäveln inte är bjuden på tillställningarna. Det kan också vara en av de som gillar Den Jobbiga Jäveln som kan vara de första att bjuda in honom.

Hur hanterar man den jobbiga jäveln när han är på festen? Det viktiga är att hålla honom kort. Ge honom inte utrymme, för då tar han som sagt över hela festen. Om man lyckas hålla tillbaka honom så att han inte får blomma ut och ta över, kan han vara ett ganska trevligt komplement på festen, men denna balansgång är otroligt svår. Minsta lilla för mycket manöverutrymme och allt är förstört.

Vad har detta med öl att göra?

Ölvärlden har sin egna "Jobbiga Jävel" som följer samma mönster: Sorachi Ace

Sorachi Ace bjöds så att säga in när det rådde brist på humle i resten  av världen 2007-2008. Sapparo i Japan har odlat denna humle sedan sjuttiotalet, men i princip bara använt den som bittergiva. Under humle bristen fick Sorachi Ace blomma ut i all sin jobbiga form.

Om jag skulle beskriva smaken på Sorachi Ace så blir det: Kräftspad som torkats upp med en disktrasa som i sin tur är dränkt i YES-citrondiskmedel. Jag har inte smakat detta, men Sorachin smakar som jag kan tänka mig detta skulle bli.

Sorachin går att använda i öl, men det gäller att vara väldigt väldigt försiktig, då den väldigt lätt tar över allt i ölen. Detta gäller redan vid små givor. I Mikkeller 19, som innehåller 19 olika humlesorter, så blir den enda humlesmak man känner efter andra klunken Sorachi. Rätt doserad kan den ge trevliga bidrag till en öl (i princip så små doser att man inte kan identifiera den).

Precis som sin mänskliga motsvarighet så finns det de som gillar den och försvar dess existens i ölen, till och med som single hop. Jag kan inte ansluta mig till de leden utan tycker kort sagt att Sorachi Ace är en jobbig jävla humle...

Mord inför publik

Finns det någon som har inte känner till TV-Kocken Gordon Ramsey? Jag tror inte att det längre bara går att kalla den mannen kock utan att ha TV framför titeln. Det känns som den mannen gör fler TV-program om matlagning (och en del till och med utanför det området) än vad det produceras kokböcker i Sverige och det vill inte säga lite. Dock är det en sak som återkommer i alla program där han antingen lär ut matlagning eller hudflänger några oinspirerade klåpare: SMAKA!  De gånger deltagarna i "Hells Kitchen" missar detta och försöker servera mat till betalande gäster som inte lever upp till den nivån gästerna förväntar sig så är det nästan så att man som tittare i TV-soffan hemma hukar sig för att inte bli halshuggen av en kastad tallrik ur TV-rutan.

Helt enkelt smaka av varje tallrik innan den går ut till gästerna annars vet du inte vad du serverar. Väldigt grundläggande  och naturligt egentligen när man tänker efter. Den enklaste formen av kvalitetskontroll.

Att detta blir svårt för bryggerierna förstår jag till fullo. Ölen må smaka bra på bryggeriet när den är färsk och ny, men det är svårare att hålla koll på hur den utvecklas efter några veckor eller kanske månader innan slutkund dricker den. Jag ursäktar absolut inte att man inte har den kontrollen på sin produkt att slutkund får en infekterad/felsmakande/vidrig ölupplevelse, men jag kan förstå varför det sker.

Nyligen var jag på besök på en av Sveriges trevligaste ölfestivaler, men tyvärr var det en utställare där som saknade allt vad kvalitetskontroll heter. På en festival finns det ingen ursäkt att inte ha kvalitetssäkrat den produkt man står och säljer till besökarna. Att då stå och gladeligen hälla upp öl, ta betalt av besökarna och glatt säga saker som "Det här är vår storsäljare" då samtliga ölsorter man serverar är infekterade eller innehåller tydliga felsmaker är saker som Gordon Ramsey skulle mördat sina deltagare för. Det enda mordet som skedde nu var en publik avrättning av bryggeriets eget varumärke. På en sådan mässa är majoriteten av besökarna i alla fall skapligt ölintresserade och kunniga. Då kvarstår ett par alternativ för varför man gjorde som man gjorde och alla är lika skrämmande och oförlåtliga.

1. Man testade aldrig sin produkt utan sålde den glatt i tron att den var bra. Mordet på varumärket och förtroendet kommer man kanske själva aldrig själva förstå att man begått.

2. Man testade den, upptäckte att den inte var bra men serverade ändå. Det hånet det är mot de som är på plats och faktiskt betalar för att dricka en undermåligprodukt vet inga gränser. Tog man förgivet att alla besökare är idioter och inte märker något ändå? Brutalt och beräknat mord på varumärket, fast man trodde sig komma undan med det.

3. Man testade, men är själv så okunnig på ölsmaker att man inte förstår att något är fel? Ska man verkligen driva ett bryggeri då? Detta är som att av ren klantighet begå självmord i garaget genom att ha motorn igång medans man mekar med bilen och sakta utan att det märks försvinner allt syre och man kvävs.

Hade man provsmakat sin egen produkt, konstaterat att detta var åt helvete fel och valt att inte sälja de som var felaktiga  tror jag de hade haft en chans att slipa på sina produkter och återkomma starkare. Det jag bevittnade nu var inget annat än ett mord på ett bryggeris varumärke inför publik och de skyldiga till detta mord är bryggeriet själva.

Världens bästa öl?

Nu tror ni säkert att detta kommer handla om en viss belgisk öl som sålde slut på mellan 4-11 sekunder (uppgifterna går isär) på systembolaget rätt så nyligen, men icke. Snarare om skillnader på hur man rankar sin öl.

Följande utspelar sig på uteserveringen på en Marina förra sommaren. Marinan ligger i närheten av Vårby bryggeri (Spendrups) och resturangen/baren  lockar en väldigt blandad publik. Alltifrån lokalhjältar som bor i närheten till seglare som vill ta en kaffe innan de åker hem.

Jag sitter ett bord bort vilket gör det omöjligt att inte höra konversationen som utspelar sig intill. Rösterna är höga på det sätt som bara ”lokalhjältar” uppnår trots att det inte finns några andra ljudkällor i närheten. Klockan är ca 13:00.

C: Asså… vet du vilken som är världens bästa öl?

K: Ehh, hur menar du nu?

C: Världens bästa öl , fattaru?

 

K: Näää...

C:Det är fanimig Chang.

K: Chang?

C: Ja, Chang. Det är världens bästa bärs och dom gör den i Thailand. De har ris i den också. Du vet Vårby här uppe (pekar) hade också ris i grejjerna förr. Nu har de visst slutat med det. Konstigt tycker jag. Det är ju bra.

K: Jaha, Chang? Ok, vad är det som gör den så bra då. Är det riset då alltså?

C: Jag tror det. Fatta att detta är en öl du kan däcka ifrån, och när du vaknar morgonen efter går den fortfarande att dricka trots att flaskan stått öppnad där hela natten och är varm. Fattar du? Världens bästa öl alltså.

K: Å fan. Finns den på bolaget?

 

Kriteriet för vad som är världens bästa öl skiljer med andra ord från person till person… För en del är det viktiga alltså att man kan däcka ifrån den och ändå få i sig den dagen efter…

 

PS. C i dialogen står för Changmannen och K för kompisen.

Dricker du din öl i Fantomens värld?

Vad är det som ger skillnaden i känsla när du stiger in på en pub eller liknande etablissemang för första gången? Svaret är nog svårare att sätta fingret på än vad man tror vid första tanken. Är det hur den är inredd? Är det ljussättningen eller är det kanske något mystiskt som inte går att sätta fingret på?

Det jag pratar om nu är den initiala känslan man får när man besöker ett ställe de allra första gångerna , inte när man blivit van vid stället och har sin klara uppfattning. Många kommer nog direkt att tänka på inredningen, men är det där nyckeln till denna gåta ligger? Om vi tar två krogar, men nästintill identisk inredning, borde inte de då skapa samma känsla för förstagångsbesökaren? Pubkedjan Bihops Arms (i resten av texten skriver jag BA för enkelhetens skull) har utan tvekan en väldigt enhetlig inredning i sina pubar. Om jag skulle vissa ett foto inifrån en BA för någon som aldrig besökt just den puben men besökt andra BA:s, så skulle personen utan tvekan känna igen att det var en BA. Borde inte alla BA:s då kännas likadant?

Nu får de som bor utanför Stockholm ursäkta,  för jag kommer jämföra känslan på två Stockholmsbaserade BA:s (kanske har ni besökt dem ändå om ni är ölintresserade). De ligger inte långt ifrån varandra men för mig är det natt och dag att besöka dem i.

 

BA Vasagatan: När jag beställer min öl känns det lite som jag klivit in på en bar i Morristown (För er som aldrig läst fantomen så är det huvudstaden i det fiktiva landet Bengalen). Jag menar inte någon av de fina barerna utan mer de som av någon anledning alltid ligger i hamnområdet i serierna. Jag känner mig lite som Mr Walker (Fantomens civila alter ego) när han beställer mjölk. Det känns som om man är iakttagen bakifrån. Atmosfären är laddad.  Jag förväntar mig nästan att om jag vänder mig om så kommer jag se busar med serievärldens gråa skäggstubb sitta och konspirera. Även om jag vet att det är ett väldigt fredligt ställe signalerar reptilhjärnan åt mig att vara på min vakt. Detta är helt absurt med tanke på att majoriteten av besökarna är after workare i femtioårsåldern och jag aldrig sett bråk eller ens tillstymmelse därtill. Vad är det som skapar denna känsla av otrygghet? Varför kan jag inte slappna av ordentligt med min öl utan känner att jag måste vara på min vakt?

BA Folkungagatan: Här känns det mer som man kommit hem till en bekant. Någon man kanske inte känner så jättebra ännu, utan snarare håller på att skapa tightare vänskapsband med. Här finns ingen känsla av att "behöva vara på sin vakt".  Atmosfären är lugn och avslappnad, mer som någons vardagsrum och man sätter sig med sin öl och känner hur man verkligen slappnar av och känner sig trygg.

Skulle jag bara visa bilder från dessa båda ställen skulle jag själv inte märka skillnaden. Men på plats känns det så att säga i atmosfären. Mina känslor är säkerligen inte desamma som för er som läser detta, men jag vågar svära på att ni haft liknade känslor på andra etablissemang. Vad tror ni det är som skapar denna skillnad i upplevelser?

Känslan i en ölstil

Öl  är mer än bara en dryck, det är en smakupplevelse. Precis som andra sensoriska upplevelser kopplar hjärnan ihop smaken och doften med andra upplevelser och bilder. Hjärnan placerar en mentalt ofta i en miljö som man på något sätt förknippar med den sensoriska upplevelsen man just har, vara sig man upplevt det själv eller bara läst om det eller kanske sett det på film.

För att göra ett tydligt exempel på vad jag menar testa följande.....Blunda, tänk på doften av nypoppade popcorn....Vad ser du framför dig? Du kanske till och med upplever en mental ljudbild?

Var befinner du dig?

Jag vågar svära på att nästan alla kommer tänka på biograf.  Så stark är kopplingen mellan våra sensoriska upplevelser att blotta tanken på en doft får dina tankar att vandra till en viss miljö. Det fungerar åt andra hållet också. Om du sätter en mental bild eller plats i sinnet så hjälper det till att skapa en känsla för den situation du befinner dig i.

 Varför går jag in på detta i en ölblogg? Jo, jag kommer beskriva den bild eller kanske mentala miljö jag ser framför mig när jag dricker en av mina absoluta favorit ölstilar: Barley Wine.

Du sitter i en stuga, långt borta från civilisationen. Kanske är det ute på landet någonstans eller högt uppe i fjällen efter en lång dag i skidbacken. Snön ligger tung utanför och vinden får det att tjuta i fönsterblecken. men inne sprakar den öppna elden och värmer dig. Du sitter bekvämt i en fåtölj och slappnar av. I handen har du ett glas Barley Wine som du sippar lite ifrån och bara njuter av livet, värmen i stugan och har det allmänt väldigt bra.

 

Nu är det inte alla förunnat att ha en stuga att besöka (mig själv inkluderad) och många av dem som har en stuga har kanske ingen öppen eld. Men det behövs inte heller för att uppleva denna känsla.

 Sätt på den moderna människans lägereld (TV:n), placera dig bekvämt i soffan, sippa på ditt Barley Wine och bara njut.... Du kunde lika gärna vara i en stuga i ödemarken...

Vilka är trenderna för Charterresor? Ditt systembolag har svaren.

Har det slagit er att man på systembolagets hyllor för industrilager  verkligen kan följa vart vi svenskar väljer att åka på charterresa? Låt oss följa trenderna i resväg som varit (rent subjektivt kommer de i denna ordning. Jag har på intet sätt statistiskt säkerhetsställt detta).

Epok 1. Den spanska eran.

Mallorca, Kanarieöarna och det spanska fastlandet har länge varit ett etablerat resmål för de svenska turisterna  och det är antagligen många som svept en eller annan San Miguel i den spanska solen.

Epok2. Turkiet tar vid.

När vi talar öl och Turkiet så kan det väl i turistsynpunkt sammanfattas Effes, Effes och återigen Effes. Jag minns en resa dit på tidigt 90-tal och ALLA krogar hade bara fatöl och det var Effes. En krog jag sprang på hade utskrivet i menyn "Beer on bottle". Glatt överaskad frågade jag vilka de hade på flaska och fick en förvånad blick och svaret: Effes....

Epok3. Thailand, mer Svensson än midsommar med sill

Det kan väl inte undgått någon att thailand varit mer svensson att resa till det senaste decenniet än något annat resmål? Det är mer avvikande att semestra på Mallis än Thailand numera... Härifrån kommer givetvis förkärleken för Singha och Chang. En del har säkerligen fastnat för Tiger (ja, den är indonesisk, men säljs friskt i thailand ändå och nej jag vet att den inte finns på bolaget. Men den finns på finlandsfärjorna).

Epok4. Karibien

Karribien är väl det som jag ser det som håller på att bli det nya Thailand. Fler och fler väljer att spendera sin tid och semesterkassa i denna region. Från detta har vi Carib och Redstripe.

 

Vad har då dessa öl som gör att folk köper dem och inte exempelvis Sofiero? De har ju trots allt ingen egen smak (smakar generellt så lite som möjligt) och kostar ofta lite mer än lokala industrilagers? Det enda svar jag har är: minnen.

Folk minns hur otroligt god den där Singhan var på beachen i Phuket eller vad underbart läskande San Miguelen var till middagen på den där sköna lilla tavernan på spanska solkusten. Det folk inte tänker på är kanske att den var så god just för att det var under de omständigheterna, och inte för hur den egentligen smakade. Semester, inga måsten, bekymmerslöst och att man dessutom ofta lever på ett sätt flera ekonomiska nivåer över vad man är van vid hemma på dessa semesterorter.

Gång på gång kommer de köpa dessa öl och hoppas att känslan skall infinna sig, vilket den aldrig gör. Semsterkänslan finns inte i flaskan...

 
Vilket tror ni bli nästa "resmåls öl" att kvala in på bolaget?

En exklusiv blandning

Någon gång under vinterhalvåret som var anordnades en ganska så exklusiv provning på Bishops arms folkungagatan där jag hade den stora glädjen att närvara. Det som skulle avnjutas var Brewdogs kompletta Abstraktserie som vid detta tillfälle var uppe i 8 sorter. Vad jag förstod så hade James från Brewdog kommenterat detta med att han inte trodde det var någon annan som kunde anordna något liknande. Innan någon hugger in på att ni minsann har alla flaskor hemma, betänk då att denna provning hade 30 besökare.

Nåja, själva provningen var väldigt trevlig och leddes av ett stort Brewdog fan, som jag tror hette Gustav, lite osäker dock.  

Brewdogs Abstrakt-serie är en samling extrema experiment öl, där många är mer intressanta än bra redan vid release, och lagring hade inte hjälpt alla att bli bättre, snarare tvärtom, men det ökade kanske bara på delen med att de var intressanta att prova. Jag diskuterade livligt med Fredrik som driver den eminenta bloggen Ölhunden (http://olhunden.se) under hela provningen.  När provningen var över och folk började sippra ut från rummet så hade både jag och Ölhunden (likt många andra provningsdeltagare) drygt  hälften kvar i våra glas. Ölen är som sagt väldigt speciella och mer intressanta än bra. Då kom Ölhunden med idén att blanda alla Abstrakterna. Ölblandningar är inget nytt och de kan resultera i en bättre öl än vad de separata ölen gör. Undrar hur många vi är i världen som har druckit denna blandning? Jag vågar svära på att vi är ett fåtal i alla fall. Den stora frågan: Är denna exklusiva blandning bra? Låt oss säga så här: Om du har alla 8 Abstrakterna hemma och  är nyfiken på hur detta blev: GÖR DET INTE!!!

Det är utan tvekan det absolut äckligaste öl jag någonsin har druckit som inte varit uppenbart infekterat. Jag längtade efter en tandborste med sinnesjuka mängder tandkräm för att få bort den vedervärdiga smaken ur munnen.

Exklusivt behöver alltså inte betyda bra....

Bödeln på stupstocken fortsättning..

Här kommer sent omsider fortsättningen på Bödelns äventyr.  Nedan följer mina spekulationer om vad som kan tänkas ha hänt Bödeln och hur detta kan påverka Hantverksbryggeriet i fortsättningen och Bödeln i synnerhet.

Som jag nämnde i tidigare post, så verkade det på recensionerna som dök upp och på mina egna upplevelser som att drygt hälften av flaskorna hade kraftig smörsmak, ett fenomen som kallas Diacetyl. Ämnet diacetyl bildas vid jäsning, så all öl innehåller  detta smörsmakande ämne efter att jästen käkat upp sockerarterna i ölen och ombildat dessa till alkohol. Om man i detta läge tar sig tid att låta ölen ligga kvar med jästen (gärna på lite högra temperatur), så kommer den hungriga jästen i brist på sockerarter att äta börja gluffsa i sig diacetylen istället. Det är absolut inte den kosten jästcellerna föredrar, men i brist på annat äter de hellre lite av detta än faller i dvala direkt. Dock måste jästcellerna vara tillräckligt många och ha en behaglig temperatur att käka upp detta i. Man kan se det som att varje jästcell bara orkar med den äckliga kosten ett kort tag och sedan struntar i det och går och lägger sig.  Tillslut är (förhoppningsvis) all eller tillräckligt mycket av diacetylen borta och smörsmakerna i ölen borta. Dialectyl kan också komma sig av en bakterieinfektion, men jag tror inte det är det som skett i Bödelns fall.

En order på 6000 flaskor som skall levereras inom väldigt kort tid till systembolaget är en väldigt stor order för ett såpass litet bryggeri som Hantverksbryggeriet. Min gissning är att Hantverksbryggeriet  för att hinna med kortade tiden ölen fick vila i jästankarna lite för mycket, vilket ledde till att det var för lite jäst kvar i förhållande till dialectylen för att orka äta upp allt.

 

Vilka konsekvenser får då detta?

Betänk att detta var en lansering som gick till de 30-40 största systembolagen i Sverige.  Det är alltså en lansering som når väldigt många fler än bara hardcore öl-entusiasterna. Det kommer med andra ord vara väldigt många som köpt denna öl som inte ens har i sin världsbild att det kan säljas misslyckade bryggningar, utan per automatik kommer  tro att det är så ölen SKA smaka. De kommer dock troligen tycka att den är direkt vidrig. Anta att hälften av de sålda flaskorna hamnar hos dessa kunder. Om vi dessutom antar att dessa kunder köper 1 flaska var, mest för att testa. Ölen  är i deras ögon relativt dyr, men har en lite rolig etikett. Detta exempel skulle innebära att 1500 personer kommer ha  köpt Bödeln och dragit slutsatserna att Hantverksbryggeriet gör skitäcklig öl. Dessa 1500 personer blir anti-ambassadörer för Hantverksbryggeriet.

Eftersom bryggeriet har en design på flaskor och etiketter som är väldigt lätt att känna igen, kommer antagligen detta kunna påverka försäljningen av ALL öl från Hantverksbryggeriet.  Dåligt rykte sprider sig snabbt, vare sig det är sant eller inte.

Som avslutning vill jag faktiskt rekommendera alla som läser detta att beställa en Bödeln på systembolaget och testa den. Den är väldigt trevlig och är vi tillräckligt många som uppskattar den som den ska vara kan vi kanske bli en motpol till de som blev anti-Hantverksbryggeriet av  den fadäsen som blev med storlanseringen. Hantverksbryggeriet förtjänar det med råge, för de gör fantastiska öl.

Nu har jag vart allv arlig ett tag, så nästa post blir ett kåseri..

PS. När ni ändå beställer Bödeln, plocka en Kosacken eller två också, ni kommer inte bli besvikna. :)

När Bödeln la sig själv på stupstocken!

Kvalitet och varumärkeshantering del 2

Min sambo är från Västeråstrakten, eller en bit utanför för att vara mer precis, vilket gör att vi är på besök i Västerås skapligt ofta. På många av dessa besök genom åren har vi passat på att besöka systembolaget i Erikslund där de har produkter från både Strömsholmsbrygghus (som numera ligger i Köping) och Hantverksbryggeriet från Västerås. Hantverksbryggeriet har en  hel del riktigt riktigt bra saker i sin portfölj. Bland annat Baronen som i mina ögon är Sveriges bästa barley wine. Årgång 2008 var magisk. Det jag hann smaka av 2009:an på diverse festivaler innan de sålde hela batchen till USA likaså. Den som släpptes för någon månad sedan bryggd 2010, har potential, men behöver nog till vintern på sig innan den blir lika bra som sina föregångare.

Dessutom har de Kosacken, en imperial stout som lätt kvalificerar sig i toppskiktet av de svenska bryggeriernas försök av denna stil.

Bödeln är hantverkbryggeriets tolkning av en IPA, även om jag inte kunnat säga att den är toppklass, så är det en väldigt bra IPA.

Eftersom lokalpatriotism kan smitta (Sambon har exempelvis bott i Wolverhampton och håller då givetvis på Wolves, vilket smittat av sig på mig. Satan hon har förvandlat mig till Englands svar på hammarbyare) blev jag väldigt glad när hantverksbryggeriet förra våren fick en lite större lansering på systembolaget. Bödeln skulle ut i 6000 exemplar till de lite större systembolagsbutikerna, de såkallade T5, och säljas för 29:90kr per styck. Jag var jublande glad. Äntligen skulle fler få testa öl från detta rätt så fantastiska bryggeri.  När dagen för släppet kom köpte jag själv 4 flaskor i Stockholm att ställa till de 2 flaskor jag redan hade hemma som var köpta i Västerås. Med spänning väntade jag på att de första reaktionerna på Bödeln skulle dyka upp på internet från de olika ölbloggare  jag följde.  Nu borde snart hyllningskören komma, alla skulle få veta hur bra öl de gör på hantverksbryggeriet.

Första livstecknet på webben angående Bödeln kom på facebook. Darren på www.beersweden.se skrev något i stil med att nu skulle han till att öppna sin flaska och att hans förväntningar var stora (mina med på vad han skulle tycka). Chocken blev gigantisk när han några minuter senare gjorde ett facebookinlägg om att han hällde ut Bödeln i vasken, att den smakade så mycket smör att den var helt odrickbar.  Vad hade jag missat? Hur kunde Darren inte gilla den?  Jag hade inte känt några smörtoner i de Bödeln jag druckit tidigare.  Under de följande dagarna kom det fler recensioner och de flesta (över 50%) nämnde dessa smörsmaker och sågade ölen totalt. Jag drack under dessa dagar 4 av de totalt 6 Bödeln jag själv hade hemma och kunde inte hitta några smörsmaker, utan snarare en trevlig IPA med behaglig beska. Åter började jag kraftigt tvivla på mina egna smaklökar.

Tillslut återstod bara 2 av mina Bödeln och det var när jag tog en av dem (som var inköpta i Stockholm och alltså var en del av den större bolagslanseringen), som jag förstod vad "alla" menade med smörsmak. Om jag skall försöka återge upplevelsen, så skulle jag gissa att du kan återskapa smaken (varför man nu skulle vilja göra det) genom att ta en skapligt avslagen Pripps blå lättöl och röra ner ett par rejäla matskedar med flytande milda i det. Ingen beska, tunn kropp och bara smör/fettsmaker. Totalt vidrigt och min tills dess vidrigaste ölupplevelse (Ölhunden har toppat den med en vidrig blandning på BA folkis, men det är för en senare post).

Vad hade hänt och vad tror jag det har för konsekvenser för Hantverksbryggeriet? Detta kommer avhandlas i nästa post.

Kvalitet och varumärkeshantering 1.

Detta  är första delen i en lång serie där jag kommer filosofera om kvalitet och varumärkes byggning/hantering.  Jag kommer inte köra alla poster  i rad, utan kommer bryta in med lite annat under resans gång.

Jag kommer börja med ett påstående som säkerligen kommer röra upp en hel del känslor hos er som läser detta.

Norrlands Guld håller högre kvalitet än i stort sett samtliga svenska hantverksbryggerier.

STOPP! Vänta med att surfa ifrån sidan i vredesmod  för att aldrig mer komma tillbaka. Jag förstår om du som läsare får en första reaktion som "Vad fan är han en total idiot? Hur fan kan han jämföra en Norrlands Guld med [valfri öl från svenskt hantverksbryggeri]?". Hav tålamod och låt mig utveckla vad jag menar.

Först måste vi reda ut begreppet kvalitet. Enligt wikipedia är kvalitet "En produkts eller tjänsts inneboende egenskaper som uppfyller en kunds förväntningar och krav".  Det finns en mängd liknande formuleringar att hitta i diverse läroböcker och på nätet. Alltså har kvalitet inget att göra med hur en öl smakar, utan snarare att den smakar som kunden förväntar sig.

Utav oss ölnördar (jag utgår från att de flesta som läser denna blogg har ett ölintresse som överstiger den genomsnittlige svensken) har de flesta  stött på dåliga flaskor av de öl vi dricker. De kan vara infekterade, ha fått för kort diacetylrast så att ölet smakar smör och hur många andra varianter som helst som förvandlar den öl vi förväntar oss till något helt annat, rätt ofta till och med odrickbart resultat.

Har någon av er någonsin hört en Norrlands Guld drickare utbrista: "Fy, den här burken var riktigt äcklig. Den måste ha blivit infekterad eller något. Hoppas nästa är bättre"?

Inte? Jag är inte förvånad. Jag har heller aldrig stött på någon som sagt så, men däremot har jag hört orden från många ,många ölnördar om de öl vi håller så mycket högre än Norrlands Guld. Slutsatsen blir alltså enligt definitionen av kvalitet att Norrlands Guld håller väldigt mycket högre kvalitet.

Kunderna som köper industrilagern får exakt vad de förväntar sig. Visserligen får de aldrig mer än vad de förväntar sig, men framför allt får de aldrig mindre.  Det är inget lotteri och slump inblandad där en flaska är bra och nästa direkt äcklig. Kvaliten är med andra ord i topp till skillnad från hanverksbryggerierna. Det finns en hel del att fundera över här om man ger sig in på de tankebanorna.

Jag vet att ingen av oss som läser detta kommer börja köpa industrilager på grund av detta, men denna skillnad i kvalitet kan få väldigt stor betydelse  för oss som gillar "finöl" och kan kanske innebära döden för microbryggarnäringen i Sverige. Men resonemang om detta kommer längre fram i serien om kvalitet och varumärken.

Hur många blev provocerade av denna post?  :)

Pärlor för svin?

Nedanstående utspelade sig en onsdag kväll på i mina ögon den bästa Bishops Arms Stockholm har att erbjuda.

Jag sitter i baren med några vänner och njuter av en väldigt trevlig skapelse från  Mikkeller. Vid ett bord en liten bit från baren sitter ett lite smått högljutt sällskap av  vad jag brukar kalla "Hårdrocks Rockabillys". Ordet i sig säger väl egentligen allt, ni vet  de som blandar hårdrockens tatueringar och övriga attiraljer, men frisyrmässigt går åt  rockabilly hållet. Där killarna mest klär sig i svart så kan tjejerna ha rött med polka  prickade scarfs, färg i håret osv. Jag antar att ni alla vid det här laget vet vad jag  babblar om.  

Nåväl, fram till baren kommer två av tjejerna från det sällskapet och får ögonkontakt med bartendern som nickar med huvudet åt dem på bartenders generella sätt att utan ord säga "Vad vill ni ha?".

Ena tjejen utbrister  "Öhhh två öl!"

Bartendern ser lite uppgiven ut och gestikulerar med båda händerna ut över alla ölkranarna baren har att erbjuda . Jag ska villigt erkänna att jag inte räknat hur många kranar just denna BA har, men jag skulle uppskatta det till mellan 15 och 20st. Tilläggas kan att det dessutom (bortsett från mig och mina 2 vänner) är helt tomt i baren och alla kranar är fullt synliga. Budskapet i gesten är glasklart: "Ser du hur många öl jag har att välja på? Vilken vill du ha?"

Tjejerna tittar förvirrat på varandra i cirka 15 sekunder,  sedan skiner ene tjejen upp, ler lyckligt eftersom hon nu förstod vad han menar och varför hennes beställning inte togs emot och utbrister "Two beers please" samt förtydligar genom att hålla upp två fingrar.

Man ser hur bartendern fullkomligt dör en smula inombords , suckar djupt och om han inte  vore såpass professionell  hade han nog himlat med ögonen innan han utan ett ord  häller upp två Spendrups...

En humleknarkares uppgång och fall?

Många av oss som är intresserade av hantverksöl kallar oss själva skämtsamt för humleknarkare, oftast utan att egentligen inte reflektera över hur stora likheterna i vårt beteende är med just knarkarens. Jag skall nu försöka redogöra för min egen resa in i humleträsket. Om det existerade en organisation vid namn AHM (Anonyma Humle Missbrukare) så är jag en av många  som skulle behöva ställa mig framför andra och inleda med orden "Hej! Jag kallas Ölamatören och jag är en humlemissbrukare".

Men nu över till hur mitt fall började och de likheter min resa i humleträsket har med en missbrukares.

Jag måste börja med att erkänna att jag bara druckit kvalitets öl i några år och innan dess var jag en "vanlig" industrilagerdrickare och kände inte till den flora av fantastiska öl som finns därute med smakupplevelser som vida överstiger det som jag tidigare klassat som öl.  Det började med en kombination av att jag redan av nyfikenhet och "kan själv"-anda hade börjat med hembryggning samt att min flickvän som bott i England inte var främmande för andra ölsorter än den ljusa lagern. Efter att ha läst litegrann om bryggtekniker så stod det ganska snabbt klart att om man som nybörjare ville få till bra hembrygder så v ar det Ale man skulle göra och absolut inte lager.

Jag började köpa hem olika Ales som flickvännen och jag smakade oss igenom. Detta gick alldeles utmärkt tills jag kom hem med två stycken Punk IPA från Brewdog.  Innan de ens öppnats utbrast tjejen "Den där dricker jag inte, den är bara besk!" Här  måste jag nog fylla i att detta var gamla Punk IPA receptet och inte den man kan köpa nu, och ja, den var för mina ovana palett extremt besk, jag förstod precis vad hon menade med att den var så besk att den var äcklig, men av någon anledning kunde jag inte låta bli att ta en klunk till....och en till....och en till tills flaskan var slut.

Kvällen efter drack jag den andra flaskan när jag tog ett varmt bad......det var bara att inse att jag var fast. De närmsta 2 veckorna tillbringade jag med att känna ett sug efter den där beskan som var så äcklig, men samtidigt så god. Jag kom på mig själv med att stå på jobbet och drömma mig bort tills jag skulle komma hem och dricka någon annan sådan där konstig IPA och känna beskan slå gommen som en Mike Tyson hög på PCP. Jag kunde nästan redan på jobbet känna hur munnen drog ihop sig lite i försvar mot den beska chocken som den visste skulle komma senare på kvällen. Samtidigt som jag kände mig lite smutsig så längtade jag. Hur kunde det där äckliga samtidigt vara så gott? Känslorna var blandade.

Idag dricker jag de öl som från början gav mig sådana gastronomiska chocker utan att ens blinka. Beskan/humlen har blivit vardag och visst stillar de ett behov, men den där känslan som jag fick i början har jag aldrig känt igen. Precis som en knarkare febrilt jagar den där känslan de fick av sin första "tripp" men aldrig hittar igen, så letar jag efter den där humleruschen jag kände i början av mitt öldrickande.  Vem vet: Den kanske finns i den där hypade ölen från USA, eller i den där tokiga danskens senaste humleskapelse, men ännu har jag inte hittat den.

Jag börjar tro att jag aldrig kommer känna känslan igen, utan att jag får nöja mig med de små fixar man hittar på vägen . Likt en knarkares behov av en sil finns mitt behov av en IPA eller annan besk skapelse då och då för att hålla näsan över ytan under jakten på lyckoruset. Jag tror inte jag är ensam om att söka och heller inte att jag är ensam om att ännu inte funnit den. Den perfekta IPAN som kommer skicka mig på det där lyckoruset.

Någonstans finns den och jag skall hitta den. Hoppet är det sista som överger människan heter det.

Om någon av er som läser detta hittar denna Heliga Gral, så berätta det gärna för mig så mitt sökande kan få ett slut. Jag behöver min, ölets motsvarighet till Shangri-La...