måndag 25 juni 2012

Kvalitet och varumärkeshantering 1.


Detta  är första delen i en lång serie där jag kommer filosofera om kvalitet och varumärkes byggning/hantering.  Jag kommer inte köra alla poster  i rad, utan kommer bryta in med lite annat under resans gång.

Jag kommer börja med ett påstående som säkerligen kommer röra upp en hel del känslor hos er som läser detta.



Norrlands Guld håller högre kvalitet än i stort sett samtliga svenska hantverksbryggerier.




STOPP! Vänta med att surfa ifrån sidan i vredesmod  för att aldrig mer komma tillbaka. Jag förstår om du som läsare får en första reaktion som "Vad fan är han en total idiot? Hur fan kan han jämföra en Norrlands Guld med [valfri öl från svenskt hantverksbryggeri]?". Hav tålamod och låt mig utveckla vad jag menar.

Först måste vi reda ut begreppet kvalitet. Enligt wikipedia är kvalitet "En produkts eller tjänsts inneboende egenskaper som uppfyller en kunds förväntningar och krav".  Det finns en mängd liknande formuleringar att hitta i diverse läroböcker och på nätet. Alltså har kvalitet inget att göra med hur en öl smakar, utan snarare att den smakar som kunden förväntar sig.

Utav oss ölnördar (jag utgår från att de flesta som läser denna blogg har ett ölintresse som överstiger den genomsnittlige svensken) har de flesta  stött på dåliga flaskor av de öl vi dricker. De kan vara infekterade, ha fått för kort diacetylrast så att ölet smakar smör och hur många andra varianter som helst som förvandlar den öl vi förväntar oss till något helt annat, rätt ofta till och med odrickbart resultat.
Har någon av er någonsin hört en Norrlands Guld drickare utbrista: "Fy, den här burken var riktigt äcklig. Den måste ha blivit infekterad eller något. Hoppas nästa är bättre"?

Inte? Jag är inte förvånad. Jag har heller aldrig stött på någon som sagt så, men däremot har jag hört orden från många ,många ölnördar om de öl vi håller så mycket högre än Norrlands Guld. Slutsatsen blir alltså enligt definitionen av kvalitet att Norrlands Guld håller väldigt mycket högre kvalitet.
Kunderna som köper industrilagern får exakt vad de förväntar sig. Visserligen får de aldrig mer än vad de förväntar sig, men framför allt får de aldrig mindre.  Det är inget lotteri och slump inblandad där en flaska är bra och nästa direkt äcklig. Kvaliten är med andra ord i topp till skillnad från hanverksbryggerierna. Det finns en hel del att fundera över här om man ger sig in på de tankebanorna.

Jag vet att ingen av oss som läser detta kommer börja köpa industrilager på grund av detta, men denna skillnad i kvalitet kan få väldigt stor betydelse  för oss som gillar "finöl" och kan kanske innebära döden för microbryggarnäringen i Sverige. Men resonemang om detta kommer längre fram i serien om kvalitet och varumärken.

Hur många blev provocerade av denna post?  :)

torsdag 21 juni 2012

Pärlor för svin?



Nedanstående utspelade sig en onsdag kväll på i mina ögon den bästa Bishops Arms Stockholm har att erbjuda.
Jag sitter i baren med några vänner och njuter av en väldigt trevlig skapelse från  Mikkeller. Vid ett bord en liten bit från baren sitter ett lite smått högljutt sällskap av  vad jag brukar kalla "Hårdrocks Rockabillys". Ordet i sig säger väl egentligen allt, ni vet  de som blandar hårdrockens tatueringar och övriga attiraljer, men frisyrmässigt går åt  rockabilly hållet. Där killarna mest klär sig i svart så kan tjejerna ha rött med polka  prickade scarfs, färg i håret osv. Jag antar att ni alla vid det här laget vet vad jag  babblar om.  
Nåväl, fram till baren kommer två av tjejerna från det sällskapet och får ögonkontakt med bartendern som nickar med huvudet åt dem på bartenders generella sätt att utan ord säga "Vad vill ni ha?".
Ena tjejen utbrister  "Öhhh två öl!"
Bartendern ser lite uppgiven ut och gestikulerar med båda händerna ut över alla ölkranarna baren har att erbjuda . Jag ska villigt erkänna att jag inte räknat hur många kranar just denna BA har, men jag skulle uppskatta det till mellan 15 och 20st. Tilläggas kan att det dessutom (bortsett från mig och mina 2 vänner) är helt tomt i baren och alla kranar är fullt synliga. Budskapet i gesten är glasklart: "Ser du hur många öl jag har att välja på? Vilken vill du ha?"
Tjejerna tittar förvirrat på varandra i cirka 15 sekunder,  sedan skiner ene tjejen upp, ler lyckligt eftersom hon nu förstod vad han menar och varför hennes beställning inte togs emot och utbrister "Two beers please" samt förtydligar genom att hålla upp två fingrar.
Man ser hur bartendern fullkomligt dör en smula inombords , suckar djupt och om han inte  vore såpass professionell  hade han nog himlat med ögonen innan han utan ett ord  häller upp två Spendrups...

torsdag 14 juni 2012

En humleknarkares uppgång och fall?


Många av oss som är intresserade av hantverksöl kallar oss själva skämtsamt för humleknarkare, oftast utan att egentligen inte reflektera över hur stora likheterna i vårt beteende är med just knarkarens. Jag skall nu försöka redogöra för min egen resa in i humleträsket. Om det existerade en organisation vid namn AHM (Anonyma Humle Missbrukare) så är jag en av många  som skulle behöva ställa mig framför andra och inleda med orden "Hej! Jag kallas Ölamatören och jag är en humlemissbrukare".
Men nu över till hur mitt fall började och de likheter min resa i humleträsket har med en missbrukares.
Jag måste börja med att erkänna att jag bara druckit kvalitets öl i några år och innan dess var jag en "vanlig" industrilagerdrickare och kände inte till den flora av fantastiska öl som finns därute med smakupplevelser som vida överstiger det som jag tidigare klassat som öl.  Det började med en kombination av att jag redan av nyfikenhet och "kan själv"-anda hade börjat med hembryggning samt att min flickvän som bott i England inte var främmande för andra ölsorter än den ljusa lagern. Efter att ha läst litegrann om bryggtekniker så stod det ganska snabbt klart att om man som nybörjare ville få till bra hembrygder så v ar det Ale man skulle göra och absolut inte lager.

Jag började köpa hem olika Ales som flickvännen och jag smakade oss igenom. Detta gick alldeles utmärkt tills jag kom hem med två stycken Punk IPA från Brewdog.  Innan de ens öppnats utbrast tjejen "Den där dricker jag inte, den är bara besk!" Här  måste jag nog fylla i att detta var gamla Punk IPA receptet och inte den man kan köpa nu, och ja, den var för mina ovana palett extremt besk, jag förstod precis vad hon menade med att den var så besk att den var äcklig, men av någon anledning kunde jag inte låta bli att ta en klunk till....och en till....och en till tills flaskan var slut.
Kvällen efter drack jag den andra flaskan när jag tog ett varmt bad......det var bara att inse att jag var fast. De närmsta 2 veckorna tillbringade jag med att känna ett sug efter den där beskan som var så äcklig, men samtidigt så god. Jag kom på mig själv med att stå på jobbet och drömma mig bort tills jag skulle komma hem och dricka någon annan sådan där konstig IPA och känna beskan slå gommen som en Mike Tyson hög på PCP. Jag kunde nästan redan på jobbet känna hur munnen drog ihop sig lite i försvar mot den beska chocken som den visste skulle komma senare på kvällen. Samtidigt som jag kände mig lite smutsig så längtade jag. Hur kunde det där äckliga samtidigt vara så gott? Känslorna var blandade.

Idag dricker jag de öl som från början gav mig sådana gastronomiska chocker utan att ens blinka. Beskan/humlen har blivit vardag och visst stillar de ett behov, men den där känslan som jag fick i början har jag aldrig känt igen. Precis som en knarkare febrilt jagar den där känslan de fick av sin första "tripp" men aldrig hittar igen, så letar jag efter den där humleruschen jag kände i början av mitt öldrickande.  Vem vet: Den kanske finns i den där hypade ölen från USA, eller i den där tokiga danskens senaste humleskapelse, men ännu har jag inte hittat den.
Jag börjar tro att jag aldrig kommer känna känslan igen, utan att jag får nöja mig med de små fixar man hittar på vägen . Likt en knarkares behov av en sil finns mitt behov av en IPA eller annan besk skapelse då och då för att hålla näsan över ytan under jakten på lyckoruset. Jag tror inte jag är ensam om att söka och heller inte att jag är ensam om att ännu inte funnit den. Den perfekta IPAN som kommer skicka mig på det där lyckoruset.
Någonstans finns den och jag skall hitta den. Hoppet är det sista som överger människan heter det.

Om någon av er som läser detta hittar denna Heliga Gral, så berätta det gärna för mig så mitt sökande kan få ett slut. Jag behöver min, ölets motsvarighet till Shangri-La...