torsdag 14 juni 2012

En humleknarkares uppgång och fall?


Många av oss som är intresserade av hantverksöl kallar oss själva skämtsamt för humleknarkare, oftast utan att egentligen inte reflektera över hur stora likheterna i vårt beteende är med just knarkarens. Jag skall nu försöka redogöra för min egen resa in i humleträsket. Om det existerade en organisation vid namn AHM (Anonyma Humle Missbrukare) så är jag en av många  som skulle behöva ställa mig framför andra och inleda med orden "Hej! Jag kallas Ölamatören och jag är en humlemissbrukare".
Men nu över till hur mitt fall började och de likheter min resa i humleträsket har med en missbrukares.
Jag måste börja med att erkänna att jag bara druckit kvalitets öl i några år och innan dess var jag en "vanlig" industrilagerdrickare och kände inte till den flora av fantastiska öl som finns därute med smakupplevelser som vida överstiger det som jag tidigare klassat som öl.  Det började med en kombination av att jag redan av nyfikenhet och "kan själv"-anda hade börjat med hembryggning samt att min flickvän som bott i England inte var främmande för andra ölsorter än den ljusa lagern. Efter att ha läst litegrann om bryggtekniker så stod det ganska snabbt klart att om man som nybörjare ville få till bra hembrygder så v ar det Ale man skulle göra och absolut inte lager.

Jag började köpa hem olika Ales som flickvännen och jag smakade oss igenom. Detta gick alldeles utmärkt tills jag kom hem med två stycken Punk IPA från Brewdog.  Innan de ens öppnats utbrast tjejen "Den där dricker jag inte, den är bara besk!" Här  måste jag nog fylla i att detta var gamla Punk IPA receptet och inte den man kan köpa nu, och ja, den var för mina ovana palett extremt besk, jag förstod precis vad hon menade med att den var så besk att den var äcklig, men av någon anledning kunde jag inte låta bli att ta en klunk till....och en till....och en till tills flaskan var slut.
Kvällen efter drack jag den andra flaskan när jag tog ett varmt bad......det var bara att inse att jag var fast. De närmsta 2 veckorna tillbringade jag med att känna ett sug efter den där beskan som var så äcklig, men samtidigt så god. Jag kom på mig själv med att stå på jobbet och drömma mig bort tills jag skulle komma hem och dricka någon annan sådan där konstig IPA och känna beskan slå gommen som en Mike Tyson hög på PCP. Jag kunde nästan redan på jobbet känna hur munnen drog ihop sig lite i försvar mot den beska chocken som den visste skulle komma senare på kvällen. Samtidigt som jag kände mig lite smutsig så längtade jag. Hur kunde det där äckliga samtidigt vara så gott? Känslorna var blandade.

Idag dricker jag de öl som från början gav mig sådana gastronomiska chocker utan att ens blinka. Beskan/humlen har blivit vardag och visst stillar de ett behov, men den där känslan som jag fick i början har jag aldrig känt igen. Precis som en knarkare febrilt jagar den där känslan de fick av sin första "tripp" men aldrig hittar igen, så letar jag efter den där humleruschen jag kände i början av mitt öldrickande.  Vem vet: Den kanske finns i den där hypade ölen från USA, eller i den där tokiga danskens senaste humleskapelse, men ännu har jag inte hittat den.
Jag börjar tro att jag aldrig kommer känna känslan igen, utan att jag får nöja mig med de små fixar man hittar på vägen . Likt en knarkares behov av en sil finns mitt behov av en IPA eller annan besk skapelse då och då för att hålla näsan över ytan under jakten på lyckoruset. Jag tror inte jag är ensam om att söka och heller inte att jag är ensam om att ännu inte funnit den. Den perfekta IPAN som kommer skicka mig på det där lyckoruset.
Någonstans finns den och jag skall hitta den. Hoppet är det sista som överger människan heter det.

Om någon av er som läser detta hittar denna Heliga Gral, så berätta det gärna för mig så mitt sökande kan få ett slut. Jag behöver min, ölets motsvarighet till Shangri-La...


5 kommentarer:

  1. Haha... Mycket bra reflektion. Men ordet "humleknarkare" har jag dock aldrig hört. Känner igen det där att man kan drömma sig bort, sukta och länkta tillbaka till vissa öl man smakat i de mest bisarra tillfällen.

    SvaraRadera
  2. Peter Järling14 juni 2012 07:26

    Känner igen mig själv i detta

    SvaraRadera
  3. Gott skrivet Joel. Men det är klart att det finns ett bra uttryck i humleknarkare. M2 på MankerBeer sniffade ju humle vid ett tillfälle.

    Själv har jag ju under några år kört igenom hela julölssortimentet samt hemskt många utlänska julöl på Ölrådet.
    Efter det är humlebegäret något så extremt att jag kan ta till våld för att få tag på det. Humleabstiens exsiterar med andra ord, då bör rimligen humlepundaren rimligen finnas.

    It takes one to know one

    SvaraRadera
  4. Kul att du börjat skriva Joel. Mycket kul och intressant läsning. Känner också igen mig en hel del. Har lagt till din blogg på min sida.

    SvaraRadera